Känsliga läsare varnas!
Kommer lite bilder som kan få kräsmagade personer att tuppa av.
Det har varit ett minst sagt annorlunda veckoslut och inte alls som det var tänkt… I onsdags skulle morsan laga mat till mig, hon kokade lite makaroner, och jag ville ju kolla och hjälpa till men tyvärr så är ju jag lite kort i rocken så jag såg inte så bra. Jag tyckte helt enkelt att det var en bra idé att ta tag i handtaget på kastrullen som innehöll kokande vatten med makaronerna i. Det skull jag inte ha gjort 🙁 Fy tusan vad ont det gjorde när det heta vattnet skvätte ut och rann ner över min vänstra arm och sidan på magen, så ont att jag nästan inte kunde skrika! Morsan såg vad som hände och slet av mig tröjan, kastade mig i badkaret och ringde efter en ambulans….kändes som det tog evigheters evighet och det slutade aldrig göra ont heller, och den blöta handduken som morsan tryckte mot mina sår ville jag inte skulle vara där alls 🙁 Tillslut kom det två ambulanser och vi fick åka i den ena, morsan fick ligga på båren och jag låg på hennes bröst. Som jag grinade då har jag aldrig grinat förr och jag hoppas jag aldrig mer kommer göra det! När vi kom fram till sjukhuset kom farsan också dit, jag fick en superdos alvedon och sen skulle dom göra rent och klippa bort huden som hade dött där vattnet runnit *ajajaj* Efter mycket om och men var jag i alla fall omplåstrad men jag hade inga kläder och morsan hade inga ytterkläder så dom fick farsan åka hem och hämta. Jag var vrålhungrig och totalt slut så vi satte oss i väntrummet, jag hade en gul skön fil om mig och en gosig kanin som jag fick av doktorn, och så fick jag nyponsoppa – jag drack flera stora glas för jag var jättetörstig och hade inte ätit på många timmar. När farsan kom tillbaks var jag glad och hade inte särskilt ont så jag tog kaninen i örat och gick själv ut till bilen och jag somnade nästan direkt när vi började rulla. Eftersom det skulle vara begravning dagen efter så åkte vi till Stockholm direkt, bra tycker jag för i bilen sover man bäst 🙂
När vi kom fram hos faster Åsa, vid 22-tiden, var jag glad och busig så jag höll igång en stund innan vi däckade allihop. Dagen efter var vi på farsans mormors begravning, jag hade aldrig träffat henne. Jag och Alice lekte och busade vid ingången tills det var slut, sen hängde vi med övriga till församlingshemmet där vi åt och fikade litegrand och busade runt såklart 🙂 Sen åkte jag, morsan och farsan in till Astrid Lindgrens Barnsjukhus eftersom mina sår läkte så jag var alldeles blöt genom kläderna. Om jag vetat vad som väntat hade jag dragit för länge sen. Dom var tvungna att lägga om såret bättre (i Gävle visste dom nog inte riktigt hur man skulle göra) och göra rent det….dom rent ut sagt skrubbade rent i mina öppna köttsår och jag tänker inte ens försöka beskriva hur ont det gjorde…men det blev bra när det var klart och jag fick en isglass och en leksaksbil. När farsan såg att det var en volvo var han också tvungen å grina litegrand 😉
Efter den pärsen så åkte vi och fikade lite med Farfar och Alice + föräldrar och sen åkte vi och hälsade på farsans farmor Dagny och hennes sambo Bosse – det var kul fast jag var rätt slut också så det blev en del tårar, men det är sånt man får räkna med!
När vi kom tillbaks till faster så slog vi väldsrekord i att somna snabbt, jag direkt och morsan och farsan gick och la sig kl 21 😀
Morsan och farsan bestämde att vi skulle stanna i Stockholm istället för att åka till moster i Örebro så att vi skulle ha nära till sjukhuset ifall det skulle va nåt, dom är ju specialiserade på brännskador.
Äventyret är inte över för på natten fick jag feber så vi ringde rådgivningen men dom sa att vi skulle avvakta. Jag vaknade pigg och glad men efter lunch fick jag feber igen så det var bara att packa in sig i bilen igen och åka tvärs över stan igen till Karolinska. Jag fick alvedon så febern försvann men jag var väldigt skeptisk till alla som jobbade där…särskilt till doktorn jag nästan sprang in i benen på när jag sprang runt och lekte med farsan – en riktig nära döden upplevelse! Hur som helst så gjorde dom inget som gjorde ont så dom var förlåtna allihop, däremot så fick jag ett plåster på fingret efter att dom tagit ett prov och DET mina vänner var INTE roligt!!! Jag pillade och skakade på handen men fick inte loss det så när paniken steg tog morsan bort det 😀
Igår passade vi på att ta en fika med farsans kusin+sambo+barn – Tilda 5 månader. Hon var skitcool och söt fast jag blev liite sotis när hon satt för länge hos morsan 🙂 Har inte frågat om jag får lägga ut korten vi tog så det får vara så länge.
Idag åkte vi alltså hem. Vi stannade till på kistagallerian och köpte skor åt mig och farsan, och så käkade vi lite mat och åkte lite rulltrappa som för övrigt är min bästa hobby 🙂 När vi kom hem så kom mormor och morfar hit och mös och fikade och så fick jag två nya böcker. Farsan och morsan är nog gladast över det eftersom jag vill höra alla böcker jag har minst 20 gånger om dan 😉
Imorn ska jag va hemma från dagis eftersom jag ska till sjukhuset igen så dom får titta på mina sår :S Men det går nog bra hoppas jag! Summa summarum så var det nog meningen att allt detta skulle hända just när vi skulle till Stockholm så jag kunde få proffshjälp av specialutbildade tjejer och killar
Kram
21 februari, 2011 kl 11:34 f m
Fy fan jag kan verkligen känna paniken av att se det ske… Det bara ryser i hela min kropp, usch! Fy för att vara förälder och fy för att vara Maxen just då.. Tur att han ändå har så gott mod och du vet att vill du snacka av dig Pia så finns jag här, vet hur kasst man mår när barnen gör illa sig.
21 februari, 2011 kl 12:49 e m
Ja, när vi är rika och berömda sticker vi iväg och lämnar kidsen och alla bekymmer vind för våg.
Att de inte ringer tillbaka då! Det är ju ingen liten struntsak det handlar om heller. Jag förstår att du längtar efter utbildad personal, som vet vad de gör – det är ju ditt barn det handlar om.
Det kanske blir så, att man inte tänker så mycket när det väl händer för att man måste vara iskallt rationell. Men grina nu, det är ju ganska skönt att få gråta lite också, även om det bara beror på sömnbrist.
Jag tror nog att det där med brännskadorna kan kännas lite för stort, det är lättare att fokusera på det som inte är lika jobbigt, dvs skolan i det här fallet. Hjärnans försvarsstrategi kanske?
Hoppas att de hör av sig snart iaf, och att ni alla tre får sova bättre inatt, utan några tripper till akuten!
23 februari, 2011 kl 10:05 f m
Vad duktiga ni har varit allihopa!!! Jag hoppas att såren läker väl och att ni mår bra! Kraam moster Fia o Igor hälsar förstås också!
4 mars, 2011 kl 1:01 e m
Åh, vilken upplevelse! Kan tänka mig skräcken… stackars liten! Styrkekramar till er!