Att de inte ringer tillbaka då! Det är ju ingen liten struntsak det handlar om heller. Jag förstår att du längtar efter utbildad personal, som vet vad de gör – det är ju ditt barn det handlar om.
Det kanske blir så, att man inte tänker så mycket när det väl händer för att man måste vara iskallt rationell. Men grina nu, det är ju ganska skönt att få gråta lite också, även om det bara beror på sömnbrist.

Jag tror nog att det där med brännskadorna kan kännas lite för stort, det är lättare att fokusera på det som inte är lika jobbigt, dvs skolan i det här fallet. Hjärnans försvarsstrategi kanske?

Hoppas att de hör av sig snart iaf, och att ni alla tre får sova bättre inatt, utan några tripper till akuten!